Prestationsångest, ÄNTLIGEN ser jag dig i vitögat!
Befinner mig i ett hus på landet och leder mig själv genom en tyst retreat. I ett växthus igår kväll mediterade jag till stillsam pianomusik då tårarna plötsligt började strömma ned. Minnen från 10 års åldern kommer upp då jag är en av " de stora begåvningarna" inom klassiskt piano i Sverige. Jag kommer i kontakt med ett djupt kroppsminne av att gå upp för trapporna, upp på scenen, sätta mig på pianopallen, känna publikens blick fastnålad i hela min existens. Jag känner exakt hur det känns att som 10 åring känna att följande minuter kommer att avgöra hela mitt självvärde. När jag lyfter händerna över klaviaturer försvinner publiken. Jag och varenda ton är i fullkomlig förening med varandra, en närhet som jag än idag inte känt...
